Sigrids Resor

I vilket Jonna uppdaterar sin religionsundervisning

 

När hon kom hem så möttes hon av Örjan som stod i telefon och nickade åt henne. Han verkade diskutera begravningsbuketterna och när hon sa att hon skulle ut så nickade han igen. Hon tog hon på sig det nya linnet och begav sig mot skogen. Inez väntade på henne i människoform. Hon hade på sig samma klänning som dagen innan.

”Välkommen Jonna”, sa hon glatt.

”Jag har försökt att hitta något om hur Estrids ätt använder sin magi, men det är inte så lätt, jag ska börja med att lära dig lite grunder, kom, sitt ner”. Inez satte sig ner i skräddarställning på marken, Jonna gjorde likadant, av någon anledning kändes marken varken kall eller obekväm.

”Häxor har alltid funnits, så länge vi kan minnas. Vi gör ett avtal med en gudom och får krafter av dem. I gengäld måste vi utföra uppdrag de kan ge oss och oftast så förändras våra kroppar. De kanske blir av sten, eller en växt, i mitt fall så är min kropp ett lodjur, jag bara ändrar den ibland till att se ut som en människa”.

  Jonna undrade om hennes kropp skulle ändras till något konstigt, men hon fortsatte lyssna och avbröt inte.

”Vanligtvis så blir man inte häxa utan att först ha genomgått träning, det var inte rätt det din farmor gjorde, att bli en häxa utan att ha en mentor är i bästa fall oansvarigt, i värsta fall kan det leda till döden. Vad jag kommer lära dig är sådant som nästan alla häxor brukar kunna, att kommunicera via drömmar och att känna igen andra häxor. Du borde också börja skriva ner vad du gör och hur du kan använda dina krafter. När vi tillhör ätter där ingen mentor finns att tillgå så brukar vi försöka hitta en dagbok från en tidigare häxa. Att ha en sån bok är till stor hjälp, jag ska försöka hitta en bok skriven av en tidigare av Estrids ätt”.

  Jonna nickade, det var så mycket att ta in helt plötsligt, hon mindes drömmen hon hade haft där farmor kom till henne, var det modern som hade kommunicerat?

”Jag ska lära dig om drömmar när du sover, det är mycket praktiskt, för ens kropp behöver inte vara involverad, så du kommer kunna lära dig saker utan att behöva trötta ut dig. Det blir som om du drömt en vanlig dröm. Men nu till att känna igen andra häxor”.

  Jonna räckte upp handen, det kändes lite fånigt, men Inez pratade så snabbt att hon inte vågade försöka avbryta.

”Ja”? Frågade Inez vänligt

”Jag tänkte bara, jag fick den här av farmor”, hon tog fram ädelstenen ur byxfickan.

”Det är en häxsten, vissa häxor kan lägga ner trollformler i föremål, ädelstenar är oftast använda, men även andra saker kan fungera”. Inez tog stenen i sin hand.

”Den skyddar dig mot onda energier och gör så att vissa inte kan upptäcka dig”.

”Vilka då? Finns det onda häxor”?

Inez tvekade lite, men fortsatte sen.

”Ja, men det var inte det jag menade. Självklart finns det häxor som använder sina krafter på ett omoraliskt vis, vad vi tycker är rätt och fel är heller inte alltid vad modern tycker är rätt och fel, men det finns andra också. Jonna, i den här världen finns en källa till magi, gudomar. Nuförtiden vet jag bara om modern, men tidigare ska det ha funnits många. Men det finns andra världar, och i den värld där människor kommer när de dör finns det en sorts varelser som brukar kallas demoner. Jag vet inte så mycket om hur det fungerar, men en människa kan binda en demon till sig och nyttja dess kraft. Människor som gör sådant kallas trollkarlar, oavsett kön. De är ännu mer ovanliga än häxor, jag tror inga lever nuförtiden. Den här stenen gör så att demoner och i förlängningen trollkarlar inte kan veta att du är häxa. Det är nog ingen fara, men det skadar inte att ha på sig den. Nu tycker jag vi talat nog om detta, vi måste börja din träning”.

Resten av kvällen och alla kvällar på en vecka så övade Jonna sig i att försöka hitta Inez när hon stod gömd, när Jonna hade ögonbindel på sig och när det var mörkt. Det var väldigt svårt i början, men efter ett tag så började hon kunna ana något särskilt där Inez stod. Det var svårt att beskriva, bara en magkänsla hon fick ibland och hon blev bättre och bättre på att pinpointa den.

  På nätterna så drömde de tillsammans, det var konstigt att träffas i en drömvärld där hon var helt medveten, men inte hade en fysisk kropp. Efter ett par dar fick hon designa världen och de träffades på stränder, berg och i hotellobbyer. Men hon lyckades inte starta upp drömvärlden själv, hon undrade varför, men Inez ryckte på axlarna och sa att Estrids släkte inte var så bra på det mentala.

  Allt häxeri tog mycket tid och energi, men hon fann att det inte var svårt att orka med både skola och kompisar. Det var som att hon blivit starkare, även om hennes kropp blev trött så kunde hon pusha den hårdare.

Inez hade sagt att vissa häxor kunde förvara saker i andra dimensioner och det förmodligen var där som kronan var nu. Men hon kunde inte göra det skälv och Jonna hade ingen ide om hur hon skulle kunna få fram den. Hon hade försökt kontakta modern, men hade inte fått något svar.

På fredagen var det Solveigs begravning, den gick fort och Jonna hade svårt att koncentrera sig. Efter begravningen var det kaffe, Jonna satt och försökte så diskret som möjligt sms:a med Maja. De skulle ses alla tre hos henne på kvällen och sova över. Majas föräldrar var på en hundutställning med sina Jack Russell terriers hela helgen och de skulle se på film och göra pizza.

    Föräldrarna släppte av henne vid gården och Maja kom ut för att välkomna henne. Det kändes på något sätt mer fel att inte berätta om häxerierna för hennes vänner än för hennes familj. Hon hade haft hemligheter för sina föräldrar förut och det var mycket hon inte berättade för sina bröder, men hon hade aldrig undanhållit något för Maja och Elvira tidigare, hon undrade om de hade några hemligheter för henne?

  Elvira anslöt sig när de redan stod upp i armbågarna i pizzadeg. De hjälptes åt att hacka grönsaker och hälla på ost. Sen såg de en dålig tecknad film till pizzan och åt lite chips som Elvira hade haft med sig. Det var skönt att hålla på med något så vardagligt, men Jonna önskade att hon kunde berätta för dem om vad hon höll på med. Inez hade sagt att vem som helst, oavsett var man kom ifrån så kunde man bli häxa. Om man hade hjälp av en person som redan var häxa så var det ännu enklare, om Jonna blev riktigt bra på att vara häxa så kanske hon kunde lära sina kompisar. Det hade varit kul, det kunde vara som en cool superhjältegrupp. Typ stoppa brott och så.

  Elvira och Jonna sov på golvet i Majas stora rum, Maja var det enda barnet i familjen och fick nästan allt hon ville ha, hennes rum var bara lite mindre än hennes föräldrars. Det var mysigt att ligga och prata i mörkret, Maja pratade om sin pojkvän, Markus som hon hade varit ihop med sedan mellanstadiet, hon var orolig för att de hade växt isär under gymnasiet, men alla kände dem som Maja och Markus och det skulle vara svårt att göra slut nu. Hon fick rådet att vänta lite till och känna efter, det var svårt med kärlek.

  Jonna kände att hon absolut inte ville ha en pojkvän, det skulle vara en annan häxa i så fall, att behöva gå bakom ryggen på en till person som stod henne nära hade vart alldeles för komplicerat. Tillslut så somnade de, klockan var långt efter tolv.

Hon träffade Inez i drömmen, de var på taket till en restaurang, hon satt och drack en fruktig drink och Inez hade solhatt på sig.

”Jag tänkte på en sak”, sa Jonna tvekande.

”Om du inte har något emot att jag frågar, hur gör du med typ släktingar och vänner och så”?

  Inez drog sitt hår framför ena axeln, vilket hon alltid gjorde när hon ville tänka noga på vad hon skulle säga.

”Jag har i stort sett ingen kontakt med min familj. Jag har en dotter och hon har tre barn, men jag får inte träffa dem för henne och jag vill inte tränga mig på. Jag borde lära barnen om att vara häxor, men hur kan jag tvinga dem? Jag har flera vänner, men alla är häxor eller djur. Var inte orolig Jonna, jag är ett lodjur, jag gillar ensamheten, men många häxor fungerar utmärkt med vanliga samhället, de har vänner, familj och normala jobb. Förutom att många jobbar som tarotläsare och new-age personer så är det många som jobbar inom vården. Ditt liv är inte över bara för att du är häxa”.

”Men kan man inte berätta för sina vänner? Det känns hemskt att de inte vet”.

”Jag förstår den känslan Jonna, men de flesta människorna kommer ha det svårt att acceptera våra krafter. Jag kan inte ge dig några konkreta råd, men om du ska berätta så måste du vara väldigt försiktig. För båda er skull, men mest för dem. Om de berättar för alla att du kan göra häxkonster så kommer ingen tro på dem. Och tro mig, det är en dålig ide att komma ut inför hela världen. Om du säger att det stämmer så kommer ni både hamna hos psykologer och inget kommer bli bättre för någon”.

”Men varför kan vi inte berätta för världen? Vi kan ju hjälpa till med massor av saker”!

”Ja Jonna, men vi skulle förväntas dela med oss av våra krafter och tänk om de bad saker av oss som vi inte kunde gå med på? Tänk om de vill registrera oss och tvinga oss att arbeta med militären? Häxor går alltid före all annan grupptillhörighet, det skulle leda till ett krig mellan häxor och vanliga människor. Det är ett alldeles för högt pris att ge för möjligheten att få vara ute bland folk som häxa”.

  Jonna sa inget mer om det den natten, men hon kände att Inez hade fel om hennes vänner. Maja och Elvira kanske skulle tycka det var konstigt först, men om hon tog det försiktigt så skulle hon säkert kunna övertyga dem.

  På morgonen åt de scones, Elvira lagade som hon alltid gjorde eftersom det var hon som gick upp först. Maja hade inte vaknat än och Jonna höll på att ta ut alla syltburkarna ur kylen då hon kände något. Elvira kändes, annorlunda, det var något i hennes aura som var ovanligt. Jonna ställde ner syltburkarna igen och tittade på Elvira. Det var nästan som om hon kändes som en häxa? Men kunde det vara möjligt, hon sneglade på klockan, den var halt tio, Maja skulle vakna snart. Medan hon lade fram burkarna på bordet så tog hon beslutet att hon skulle prata med Elvira om det efter skolan på måndagen. De hade religion tillsammans utan Maja och de brukade prata under lektionerna.

I vilket en häst skadas (men överlever)

 

  Älgen släppte av Jonna vid vattentornet och Jonna klappade den igen innan den gav sig av. Hon gick sakta hem igen, hennes kropp var trött, men hennes huvud var klarvaket, det var så mycket hon ville få veta om sig skälv. I ryggsäcken fanns internetadressen skriven i hennes block och så fort hon kom hem så startade hon sin dator och kollade upp sidan.

  Den var dåligt gjord och verkade vara uppdaterad senast nittitalet Den hette IAW, vilket hon lärde sig stod för International Association of Witches och själva sidan var ganska intetsägande. Hon hittade snabbt skapa användare knappen och började fylla i. Förutom alla de vanliga uppgifterna ville de även ha hennes mentors namn, hon skrev in Inez namn och kom in.

Det var ganska tomt, ett forum där folk mest verkade posta olika recept på kakor samt lite pedagogiska tips som var lite intressanta att läsa. På sidan fanns bara 276 användare, vilket även om många häxor inte hade dator ändå var väldigt få om man såg över hela världen.

Jonna skrev en kort introduktionspost om vem hon var och om någon hade erfarenhet av hennes krafter. Sedan gick hon och lade sig, glad över att det var en fredag och att hon kunde sova länge dagen efter.

Hon vaknade till ett sms från Maja, hon undrade om de skulle åka till Västerås och gå på bio. Elvira skulle också komma med och Jonna svarade att hon kunde åka om en timme. Det tog ett tag att ta sig, men det fanns nästan ingenting att göra i Skinnskatteberg så ville man ha kul fick man ta bussen till Fagersta och sen tåget till Västerås.

Innan hon satte på sig kläderna så kollade hon IAW, hennes tråd hade fått flera svar. Alla lät likadant, de var förundrade att det fanns en ny arvinge till Estrid, visste inget om hur hon kunde få hjälp, önskade henne lycka till och många skrev att de var så glada att hon fanns och kunde ta över arvet. Alla verkade känna till Estrid och de förklarade att hon hade varit en legendarisk häxa som hade kunnat lyfta hela berg. Medlemmarna i hennes linje var mäktiga och starka.

Hon bestämde sig för att kolla på det mer senare och skyndade till bussen. När den åkte förbi Majas hållplats så klev hon inte på och hon svarade varken på sms eller telefon. I Fagersta mötte hon Elvira, men hon hade inte hört någonting. Tillslut så fick de tag på Majas pappa som sa att en av hästarna hade gjort sig illa och att Maja var på djursjukhuset. Lättade över att det inte var värre åkte de mot Västerås.

Elvira hade på sig sin snygga beigea höstjacka och ett par smakfulla röda örhängen i form av tre pärlor. Hennes hår var uppsatt i en repfläta och hon hade målat naglarna i samma färg som örhängena. De pratade om filmen, en twilight knockoff, som trots det verkade ganska bra, och vad de skulle handla. Naturligtvis innebar att gå på bio också shopping och lunch på suchistället. Det var deras tradition.

  Under hela tiden de åkte så fick Elvira facebookuppdateringar och sms från killar, hon svarade rutinmässigt och de diskuterade vem som var snygg, vem som var creepy och så. Så länge Jonna hade känt henne hade Elvira aldrig haft en pojkvän, hon hade frågat varför, men Elvira sa bara att ingen intresserade henne och så var det med den saken.

  Jonna hade haft några pojkvänner i grundskolan och en i ettan, men det hade aldrig hållit. Nu gillade hon singellivet och sen hon blivit häxa så hade hon ändå inte tid. Men det hade varit kul med någon som skickade gulliga sms.

De kom fram till Västerås och började strosa mellan affärerna i den lilla gallerian inne i city. De stora köpcentrumen var utanför, men utan bil och koll på bussar så höll de sig i stan. Jonna letade efter ett snyggt linne att ha på sig när hon häxtränade, hon verkade inte vara kall längre även fast det började bli sent på året och hon hade fått lite mer muskeldeffinition som hon gillade att se på i spegeln. Hon hittade ett vitt med lite spets på överst, det var snyggt mot hennes ljusbruna hy så hon bestämde sig för att köpa det.

Det var trevligt att vara med Elvira, hon kunde vara lite stel ibland, men tillsammans med Jonna så brukade hon alltid slappna av lite, de skämtade om killar och gav varandra råd om vilka kläder de skulle köpa.

  På tåget hem så satt de och jämförde sina inköp. Filmen hade varit kul, inte lika bra som boken, men det hade varit roligt att se den ändå. Elvira hade köpt ett par nya vinterkängor, de var svarta och snygga, passade henne perfekt. De tog några selfies som de lade upp på facebook och skrev att de saknade Maja i hopp om att hon inte skulle bli avundsjuk.

På bussen ringde Jonna till Maja som svarade och sa att hästen mådde bra och att de kanske kunde göra något nästa helg. Jonna svarade ja, men hoppades att de inte skulle göra något dyrt, hon hade inte så mycket pengar kvar efter dagen.

I vilket Jonna rider på en älg

 

En kväll två veckor sen Solveig dog så stod hon som vanligt och tränade. Hon hade just fått upp en sten på en annan och börjat lyfta en tredje sten för att se hur många hon kunde stapla och om hon kunde få det stabilt med magi när hon hörde ett prasslande ljud bakom sig.

  I skogsbrynet stod ett lodjur. Det var större än hon trodde lodjur var, men såg i övrigt ut som hon hade lärt sig att de gör. Bara en detalj var märklig, i pälsen runt huvudet var pärlor isatta som skramlade lite i vinden. Stilla stod den och tittade på henne i flera sekunder, för att sen komma närmare Jonna där hon stod mitt framför vattentornet.

”Är du ensam”? Hörde Jonna i sitt huvud, lodjuret hade inte rört på munnen, men hon var säker på att det var den som hade talat. Och frågan verkade väldigt misstänkt, hon knöt sin ena hand och hoppades att hon kunde få lodjuret att flyga bort in i skogen om hon behövde.

”Varför vill du veta det”? Frågade hon med en viss darrning på rösten.

Lodjuret tog ett steg framåt mot henne och svarade.

”Du är en nybliven häxa inte sant? Har du någon mästare i närheten, vem är du lärling till”?

”Det är bara jag, jag har aldrig haft nån mästare”, sa Jonna och rätte lite på ryggen.

”Vem är du”? Hon tyckte inte om att bli utfrågad på det här sättet.

Lodjuret skakade på huvudet och sa

”Det är inte rätt, men jag ska inte skylla på dig. Oavsett behöver du en mästare, du kommer inte kunna hantera dina krafter utan en”.

”Jag har klarat mig bra hittills, sa Jonna som nu var defensiv. ”Jag behöver ingen”.

”Om du inte har behövt det innan så behöver du det snart. Låt mig presentera mig, mitt namn är Inez Arvidsson av Leva och jag är också häxa. Jag är en människa ibland också, så oroa dig inte, men jag är inte så bra på det där med kläder så jag tror jag väntar med att visa min människoform för dig tills jag har något att skyla mig med”.

Inez lät glad och trevlig i Jonnas huvud, men hon var fortfarande lite avigt inställd till häxan.

”Jag heter Jonna”, svarade hon tvekande.

”Du måste tyvärr låta mig bli din mästare, ingen av oss har något annat val. Det borde inte gå till såhär, ingen borde bli häxa utan ordentlig vägledning, men modern gör ibland sånt här och då får man leva med det. Vill du komma med till ett ställe jag har i närheten, så ska jag förklara närmare”?

”Ok”, Jonna tvekade lite, men att få lära sig mer om häxor och att få se vad en häxa hade för ställe verkade lockande, så hon nickade.

”Hur tar jag mig dit”? Frågade hon.

”Du får rida”. Sa Inez glatt. Innan Jonna han fråga om hon verkligen menade att hon skulle rida på lodjuret så traskade en älg lugnt in från skogen.

Jonna hade aldrig sett en älg på nära håll innan, den var gigantisk, mycket större än en häst och bredare. Den lade sig ner bredvid henne och med viss tvekan klättrade hon på.

”Kom”! Inez skuttade iväg in i skogen och älgen reste sig och klampade efter.

  Jonna hade bara ridit en gång förut, Maja hade dragit med henne och Elvira och det hade varit kul, men det här var annorlunda. Älgens rygg gick upp och ner hela tiden och hon fick hålla tag i pälsen för att inte ramla av. Hon hoppades att det inte gjorde ont på den.

Efter en halvtimme av obehagligt ridande så kom de fram till en liten koja i ett träd. Lodjuret hoppade vigt upp i den och försvann medans älgen lade sig ner igen. Jona nästan ramlade av när hon skulle ta sig ner och gav älgen en klapp som tack. Hon hade ont efter ridturen, men klättrade upp för den lilla stegen som fanns vid kojan.

 Inne var det spartanskt inrett, några pälsar och filtar låg på golvet och en lykta sken i taket. En äldre kvinna höll på att ta på sig en rock av något slag medan hon vände sig om. Inez var kanske 80, rynkig och solbränd, hennes hår var långt och väldigt tjockt för hennes ålder. Hon hade undercut och resten av håret höll hon flätat och de långa gråa stråna slutade alltsomoftast i samma pärlor som lodjuret hade haft. Hon hade på sig en röd ärmlös klänning som knäpptes fram, hennes armar och ben var muskulösa och ärrade och hon verkade stark.

”Välkommen”, sa hon med samma röst som innan, ”jag har tyvärr inget att erbjuda här, men jag hoppas du ska trivas ändå. Som jag sa tidigare heter jag Inez av Leva, så heter jag eftersom jag kommer från Levas linje. Oftast så går häxeri i arv från mor till dotter och ibland till son. Det finns några gamla ätter kvar och Leva är en av dem. Vi inom ätten är bra med djur, vi kan prata med dem och förvandla oss till dem. Vet du varför du blev utvald”?

”Min farmor sa att det gick i arv, hon sa att det var min tur nu. Och sen kom hon tillbaka i en dröm och jag gjorde något sorts avtal. Eller så kanske det inte var hon”.

”Det var modern, det är så vi kallar henne, hon kommer ofta i en form vi känner igen, som någon vi älskat, eller någon vi dyrkat. Vi gör ett avtal med henne och då får vi de krafter vi har. Vet du vad du har för krafter Jonna”?

”Jag kan få saker att röra sig av sig skälva, särskilt när jag gör vissa rörelser”.

Inez nickade såg fundersam ut, Jonna kände sig dömd, tänk om Inez trodde att hon hade dåliga krafter, var det olika coolt med olika krafter för häxor?

”Farmor, eh jag menar modern sa att jag var från Astrids ätt eller något sådant”, sa hon för att verka som hon mer visste vad hon talade om.

Inez tittade noga på Jonna innan hon talade.

”Du kanske menar Estrid? Det är ett gammalt släkte, minst vikingatida, häxorna av Estrid har alltid varit mycket mäktiga och nu är du förmodligen den sista kvar. Jag är ledsen Jonna, vi borde ha vetat att det var din tur, din farmor borde ha sagt något, men förbundet är inte så stort som det har varit. Vi missar många unga häxor och lär inte upp våra egna”.

Inez såg ursäktande och lite ledsen ut, Jonna skyndade sig att säga

”Det är ingen fara, det har ju gått bra för mig hittills”!

”Det är skönt att höra Jonna, jag ska flytta hit permanent och fortsätta din träning. Egentligen så borde någon som delar dina krafter träna dig, men det här får gå det med. Det finns en hemsida du kan titta på, den är inte så aktiv senast jag såg, men kanske kan någon hjälpa dig där”.

Kapitel 1

I vilket uppdragsgivandet sker på ett sjukhus.

 

Jonna tog på sig den svarta kappan och gick ut ur dörren. Hennes mamma satt redan i bilen tillsammans med hennes bröder och väntade på henne, medans hon och hennes pappa som hette Örjan, skyndade för att bli klara. Hon satte sig i bilen och trängde på sig säkerhetsbältet, hennes bror Rasmus trängde sig för att hon skulle få plats att knäppa det. Hennes andre bror, Kevin uppehöll sig med att sms:a sin kompis.

Det var tyst i bilen när de åkte iväg från det lilla samhället i bergslagen. De skulle inte långt, Jonnas farmor, Solveig hade bott i Västerås och det var där hon nu låg på sjukhus. Hennes föräldrar pratade stilla om det kritiska läge hon var i, det var hennes farbror, Mats som hade tagit hand om det mesta. Han bodde nära Solveig och hjälpte henne mycket och så även nu när farmor hade hamnat på sjukhus. Förmodligen så hade hon bara några dagar kvar i livet.

Jonna hade alltid haft en okomplicerad relation till sin farmor, de hade spenderat mycket tid tillsammans, men mest när hon var liten. Nu träffades de oftast när hennes föräldrar tvingade henne och då var det som att hon inte visste hur hon skulle bete sig, farmor var snäll, men hon talade så långsamt och aldrig om något intressant. Det var mest en tråkig uppgift och inte något som hon såg fram emot. Inte så att hon inte tyckte om Solveig, men de hade liksom inget gemensamt och hon visste aldrig vad hon skulle säga.

 

 Färden mot Västerås gick fort för Jonna, hon hade just laddat ner ett nytt mobilspel som hon spelade jämt och innan hon visste ordet av så var de framme. Föräldrarna navigerade osäkert sjukhusets korridorer, stannade och frågade för att till slut komma fram till en dörr. ’Solveig Lund’ stod det skrivet på den lilla skylten bredvid dörren där de knackade på.

I rummet fanns Mats, Örjans äldsta bror, sittandes bredvid farmor på en stol, han såg upp när de kom in. Hans man, Göran hälsade på pappa och deras barn nickade. Jonnas andra farbror, Erik kom fram och kramade om henne och bröderna. Alla höll sig viskandes, nästan helt tysta, som om för höga ljud skulle vara det som skickade Solveig in i dödsriket.

”Vet vi hur lång tid det är?” sa Jonnas pappa tyst till Mats.

”Har vi tur överlever hon natten” viskade han tillbaka och skakade på huvudet.

”Det är synd, Örjan, men ibland händer det såhär”. Mats var äldst i barnaskaran och hade alltid beskyddat och lett sina bröder och så var det nu med.

Sakta, som om det var en välkänd ritual gick de alla fram till Solveig och tog henne i hand. Hon sken upp vid varje nytt ansikte, sa några ord med sin spröda röst och log. När båda Jonnas bröder hade gått fram så petade farmor på Mats och sa något tyst. Mats tittade frågande på Solveig och Jonna hörde honom viska

”Javisst, är det nått särskilt?” Men hon hörde inte svaret.

Mats tittade på Jonna och de övriga samlade.

”Mamma vill prata med Jonna skälv”. Sa han lugnt.

”Vi borde gå ut”.

Mats gick mot dörren och resten av hans familj följde efter. Erik gick med, mamma och pappa såg lite frågande ut men schasade ut bröderna samtidigt som de också avlägsnade sig. Nu var det bara Jonna och Solveig kvar i rummet och farmor vinkade till sig Jonna.

Sakta gick hon fram till stolen bredvid sängen och satte sig.

”Hej farmor”, sa hon trevande. ”Hur mår du?”

”Jonna, min älskade sondotter”. Sa Solveig mjukt, ”jag har något jag måste berätta för dig”.

”Jag har bara fått söner och av alla dem så är det bar en som fått en dotter och det är du. Kolla i min väska, det är något jag måste ge dig”.

Solveig pekade mot den svarta handväskan som stod i ett av hörnen. I den låg en plånbok, en näsduk och ett noga inslaget paket i brunt papper med grovt snöre.  Det var ganska stort, och fyllde hela väskan, Jonna gissade på kanske en stor skål eller liknande. På paketet stod det ’till Jonna’ i farmors hackiga skrivstil.

”Tack farmor! Men det är ju jättelångt tills min födelsedag”. Jonna började fundera på om det kanske var hennes namnsdag eller något sådant.

”Kom hit”, sa Solveig, ”låt mig ta paketet”.

Jonna satte sig åter på stolen och gav farmor paketet.

”Du förstår Jonna, jag har inte mycket att ge i fråga om arv, det är inga stora summor på banken och inte har jag några dyra saker, men en sak har jag, och den ska du få. Du får förstå Jonna att det inte är en vanlig present, det är både en gåva och en uppgift.

  Kvinnorna i vår släkt har alltid haft vissa kunskaper och nu är det din tur att få ta del av dem. Öppna paketet!”

Jonna drog lätt upp rosetten på ovansidan och tog bort snöret. Hon tänkte att farmor kanske hade blivit lite gaggig med åren. Eller så kanske det var något sorts hantverk som låg i paketet, någon tråkig broderiteknik som hon måste lära sig för att det var tradition eller nått. Hon öppnade upp kartongen under pappret och tog bort det skyddande plasten som låg där.                   

Det hon tog upp var en krona kanske en decimeter eller mer hög, gjord av guldcirklar i tre rader fastsatta med två ordentliga pinnar i sidorna. Mellan cirklarna var olika stora ädelstenar fastsatta, lila, röda och rosa. Högst upp var det pärlor runt hela. Det påminde Jonna lite om en utställning med bröllopsdräkter från dalarna hon hade sett. Där hade bruden en krona som var liknande, men den här var mycket dyrbarare, om det nu var äkta.

”Wow farmor, vad är det här, var kommer den ifrån?”

”Jag har kämpat hårt för den där ska du veta, men nu är den din. Jag ska förklara, men du kommer inte förstå riktigt än. Jag är en häxa Jonna, och nu måste du bli en häxa, ge mig din hand”.

Det började bli lite läskigt nu tyckte Jonna, men hon kände inte att hon hade så mycket val så hon lade sin hand i farmors.

”Den här kan du ta senare”, sa Solveig och med en handrörelse försvann kronan.

Jonna ryckte till, men hennes hand satt fast i Solveigs grepp.

”Jag kommer att gå nu, Jonna, men jag har en sista gåva att ge dig”.

”Släpp mig, farmor, vad gör du”? Utbrast Jonna, greppet om hennes handled började göra lite ont men hur hon än drog så satt hon fast. Solveig svarade inte, utan lutade huvudet bakåt och slöt ögonen.

         Det kändes som om flera minuter gick medans Solveig låg stilla, med ett fast grep om Jonna. Sakta verkade hon andas lugnare och tystare, tills Jonna inte var säker på att hon kunde höra några andetag. Hon började känna något kallt formas i hennes handflata, hon försökte vända på handen, nästan i panik för att undersöka men, den gick inte att rubba. Hon övervägde att ropa på hjälp, men vad skulle hon säga? Att farmor hade trollat bort en krona och nu höll henne i ett järngrepp?

Sakta öppnade Solveig sina ögon en sista gång och i Jonnas hand var nu något kallt och hårt. Solveig slöt ögonen igen och allt var stilla.

Hennes grep slaknade och Jonna kunde ta tillbaka sin hand. I den låg en ädelsten, en rosa som såg ut som dem på kronan. Hon lade den snabbt i sin ficka och ställde sig upp. Farmor låg så stilla i sängen och verkade inte andas. Stressat så tog hon paketet och snöret som inte hade försvunnit och skyfflade in det under sängen. Hon hade redan sin story klar, farmor hade försökt säga något, men inte hunnit, sen hade hon somnat in. Hon hoppades att alla skulle gå på det.

  Efter att ha dragit ett djupt andetag så öppnade hon dörren. Alla stod utanför och tittade frågande upp på henne.

”Eh, jag tror inte farmor mår så bra”, svamlade Jonna fram. Det blev en väldig rush, sköterska och doktor tillkallades puls togs och ganska snart kunde ett dödsfall konstateras. Hjärtat hade stannat.

  Tillsammans gick de allihop till en liten restaurang som låg i närheten av sjukhuset, en enkel pizzeria. Jonna kände hur alla bara väntade på att få fråga ut henne, men det var inte förens de hade fått in pizzorna som någon faktiskt sa något. Mats tittade försiktigt på henne och sa.

”Jonna, om du har lust vill jag gärna fråga dig vad som hände inne hos mamma”.

Jonna svalde, och tittade lite undvikande mot Mats.

”Jag vet inte, hon sa att det var något hon ville säga, men så kunde jag inte höra och sen så lade hon ner huvudet och så… ja, hon somnade in”. Mumlade Jonna. Hon försökte låta ledsen eftersom hon antog att hon borde vara det. Men inom sig kände hon sig bara förvirrad och trött. Och hungrig.

”Jag förstår, sa Mats”, alltid lika korrekt i sin ledarroll.

Resten av måltiden intogs under tystnad, Erik skämtade lite med kusinerna men de andra verkade inte ha något att säga.

Jag skrev en bok för ett tag sen och nu tänker jag lägga upp den på nätet så att alla som har lust att läsa kan göra det. Den handlar om häxor, demoner och lite utomjordingar, ha det kul med läsningen!