Kapitel 3
I vilket Jonna klättrar upp för ett torn
Jonna satte sig upp i sängen, med ens säker på vad hon måste göra. Hon sprang ner till hallen och slängde på sig sina gympaskor. Småspringandes tog hon sig mot skogen och skyndade sig fram på stigen mot vattentornet. Hon hade gått där många gånger när hon var liten, men nu var det länge sedan sist. Hon visste inte varför, men det var någon som väntade henne uppe där som hon måste träffa.
Hon snubblade fram in i gläntan där vattentornet stod. Skogen stod tätt runt henne, men gav plats åt lite torkat, gult gräs. Mitt i den kulliga gläntan stod tornet, långt och grått, men en liten dörr på ena sidan. Det var ingen där, hon andades tungt efter språngmarschen och tittade sig omkring. Plötsligt sprack himlen upp och ett stort ljussken syntes i några sekunder innan det åter blev mörkt. Jonna började klättra upp för vattentornets cementvägg, hur visste hon inte, men hon måste upp, det kände hon på sig. Vinden ven runt henne, men hon kände den inte, kylan tog sig in under hennes nattlinne, men hon blev inte kall. Hon kom upp till taket och ställde sig upp. Skogen bredde ut sig framför henne, stor, mörk och kylig men det skrämde henne inte. Natten och himlen var svart, men hon var större än det svarta nu. Något skulle hända som var större än det hon kunde se, något som skulle innebära att hennes liv skulle ändras för alltid. Runt henne ven löv och en stor blixt omfamnade henne för en sekund. Farmor svävade framför henne och Jonna kände sig skälv lyfta från marken upp mot farmor.
”Jonna Lund, arvtagare till Estrids linje, jag ska göra dig till häxa och du ska bli min”!
”Ja”! Hörde Jonna sig skälv säga och plötsligt så kände hon sig varken trött eller kall, bara mäktig. Sakta sänktes hon ner från vattentornet till marken och farmor tynade bort.
Kylan kom tillbaka och hon insåg att det inte kunde vara långt kvar tills hon måste åka till skolan. Hon småsprang hemåt medans hon tänkte på vad som hade hänt, vad betydde allt egentligen? Det var precis så att hon han ta av sig skorna lagom för att kunna låssas att hon ljust hade kommit upp.
Det var segt att gå till bussen, hon hade knappt fått någon sömn och det kändes i kroppen. När Maja hoppade på så hade hon redan somnat och hon vaknade inte förens de nästan var framme. Både Maja och Elvira undrade vad som hade hänt dagen innan när de såg hur trött hon var, men hon sa att hon bara hade sovit dåligt natten innan. Allt var för konstigt för att berätta för ens hennes bästa vänner, och även om hon gjorde det så skulle de aldrig tro henne, hon hade ju inga riktiga bevis. Att hennes farmor hade gett henne en juvel kunde ju betyda vad som helst.
Flera gånger under dagen så somnade hon under lektionerna, och det kändes som att hon inte lyckades lära sig någonting under hela degen. När hon inte sov så tänkte hon bara på vad som hade hänt dagen innan. Hon hade definitivt varit uppe igår natt, men hon hade inga belägg för att något övernaturligt hade hänt och hon visste fortfarande inte vad kristallen betydde. Den låg tryggt i hennes ficka och det kändes som att hon inte borde gå utan den, varför kunde hon inte säga, men hon litade på sina instinkter, hon visste inte vad hon annars skulle göra.
De sköt upp fikat tills dagen efter så att Jonna skulle få vila, vilket hon var tacksam för. Efter skolan så gick hon upp till vattentornet för att se om hon kunde få någon klarhet, hon skickade ett sms till Siiv om att hon skulle vara med kompisar. Det såg ut som det alltid hade sett ut, vattentornet grått och tråkigt omgivet att gran och tall med enstaka björkar utstickande i den annars homogena skogen.
Hon ville testa om hon faktiskt hade fått några krafter, hon visste inte riktigt vad hon skulle tro, men hon ville veta säkert. Vad skulle en häxa kunna göra egentligen? Typ förvandla folk till grodor? Hon tog upp en sten och försökte anstränga sig för att få den att bli en groda, men det enda som hände var att hon blev trött i armen av att hålla en sten. På måfå testade hon om det var möjligt att få stenen att sväva och till sin förvåning och förtjusning så lyfte den från hennes hand och svävade lite över den.
Hon tog ner armen och stenen fortsatte sväva tills hon slutade tänka aktivt på det och den föll ner med en ljudlig duns. Med ett pirr i magen så försökte hon få den att sväva igen och den flöt lydigt upp i luften och stannade där hon ville. Hon testade att flytta på större stenar, pinnar och annat hon hittade i skogen. Det var enkelt och storleken verkade inte ha någon större betydelse, det var lika lätt att flytta något tungt som något lätt. Vad som var svårt var att komma ihåg att koncentrera sig, så fort hon inte fokuserade så föll allting och hon lyckades aldrig hålla mer än en sak svävande samtidigt.
Det började bli sent och hon behövde komma hem till middagen, men innan hon gick så svängde hon till med handen mot träden för att se vad som skulle hända. Löven rasslade ljudligt när alla träden i den riktning böjde sig som för en stark vind. Det var en mäktig känsla att kunna påverka något så stort.
Under de nästkommande dagarna spenderade hon varje kväll i skogen, efter ett tag så kom hon underfund med att väldigt stora saker var svårare att flytta, hon blev trött och ibland fick hon en huvudvärk. Hon fick till vana att alltid ha med sig vatten och lite choklad i väskan. Stenar var inga problem och hon hade dragit upp ett par mindre träd med rötterna, men slutade eftersom hon inte ville att folk skulle märka att något var konstigt. Ju större och komplexare något var desto svårare var det, att fylla ett glas med vatten var inte så svårt, men att skriva med en penna krävde så mycket koncentration att det inte var värt det.
Så fort hon gjorde en rörelse så gick det lättare och vissa rörelser gjorde saker lättare än andra. Jonna anade att det fanns någon sorts system, men hon förstod inte riktigt hur det gick till. Efter ett tag började hon skriva saker på papper genom att röra sin hand som om hon höll i en penna och insåg hur svårt det var att skriva snyggt om man inte såg pappret. Hon kunde flytta på saker på långt håll, men bara med sånt hon hade sett och kom ihåg var de låg.
Det var roligt och upplyftande att hålla på med magi, det kändes coolt att ha en mäktig hemlighet som ingen annan fick veta, även om hon gärna hade berättat för Maja och Elvira. Hennes föräldrar hade påpekat att hon var ute mycket, men hon sa att hon hade börjat springa och eftersom hon alltid var trött när hon kom hem så trodde de på henne.
