Sigrids Resor

I vilket gud griper in

Efter att de ätit åkte de hem igen, Jonnas bröder, Rasmus och Kevin orkade inte med tystnaden utan började en vild diskussion om dataspelet de brukade spela, varken mamma eller pappa verkade ha energi nog att säga till dem.

När de kom hem gick Jonna upp på sitt rum och la sig på sängen, hon kände sig utmattad. Allt var så konstigt och alla betedde sig så annorlunda. Efter ett tag så knackade det på dörren. Det var mamma, Siiv, hon strök Jonna över håret och frågade om hon ville ha lite varm choklad. Det var hennes lösning på alla världens bekymmer och det brukade oftast hjälpa. Jonna nickade och Siiv gick in i rummet och la en kopp på hennes skrivbord. Siiv var en kvinna som alltid hade något för sig, Örjan var en snäll och förstående pappa, men Siiv var den som visste allting, den man alltid kunde prata med och den som tog tag i saker.

Hon satte sig vid skrivbordet och tog fram stenen ur fickan. Den var stor, kanske 3 centimeter hög och rombformad. Färgen var rosa-röd beroende på hur ljuset träffade den och ibland såg det ut som att det var ett svagt ljus inifrån den. Hon visste inte vad hon skulle göra av den så hon la den i byxfickan igen och startade datorn.

  Hennes bästa vänner, Maja och Elvira var online och hon chattade lite med dem. Maja var en tyst tjej, söt på ett ganska alldagligt sätt och hon red mycket. Elvira hade långt blont hår och väldigt lite smink, hon behövde inget för hon var mycket vacker på ett sätt som fick en att tänka på gamla tavlor. De gjorde allt tillsammans, de var inte den populäraste klicken på Brinellskolan i Fagersta, men de var aldrig utfrysta och folk gillade att vara med dem, mest med Elvira anade Jonna, iallafall killarna.

  De gick i andra året på samhällslinjen och var alla lagom bra i alla ämnen, Maja och Elvira var mycket mer atletiska än Jonna, men annars så var de väldigt lika bra i skolan. De hade varit kompisar sedan de började på gymnasiet. Jonna kom från Skinnskatteberg, Maja bodde på landet med egen gård och Elvira kom från Stockholm, men hade flyttat till Fagersta för att ta del av deras vattenskidstillvall. De hade klickat första dagen och sedan dess var de alltid varit med varandra.

  Hon sneglade på chatten, Maja undrade om de hade gjort franskaläxan tills imorgon och Elvira sa att hon ljust blev klar. Jonna hade inte börjat än, men tänkte att hon hade lång tid kvar. Det var söndag, men klockan var bara tre på eftermiddagen så hon skulle hinna. Hon berättade i chatten om Solveigs bortgång och intetsägande snälla meddelanden dök upp. De var för unga för att ha förlorat någon viktigt, de visste inte hur man tar hand om sorgen.

Jonna spenderade eftermiddagen med att göra läxan och chatta med sina kompisar, de bestämde sig för att gå och fika efter skolan dagen efter, för att muntra upp Jonna och hon såg fram emot det.

  Familjen åt en stilla middag bestående av pasta med köttfärssås som Örjan hade lagat. Han såg trött ut, han hade spenderat eftermiddagen med att ringa runt till folk om begravningen och mottagningen för att hjälpa Mats med allting.

  Jonna var lika trött när hon gick och lade sig och somnade nästan på en gång. I drömmen var hon i skolan, men det var inte hennes skola, utan ett stort slott och hon var tvungen att hämta en grej från ett rum, men hon kunde inte ta sig dit. Det var som vanligt när hon drömde, ofokuserat och snabbt, och en ny dröm tog vid där den gamla slutade. Hon stod i farmors rum på sjukhuset, men farmor låg inte i sängen. Ett stort ljussken kom bakom henne och hon vände sig om. Plötsligt stod de på en äng, hon kunde känna en kall höstbris, och farmor stod där. I en blus och kjol som Jonna vagt kände igen. Hon log och räckte fram en hand.

”Välkommen Jonna”. Sa hon lugnt.

”Jag är så glad att äntligen få se dig, att träffa dig här. Nu när din farmor har valt dig till sin efterträdare”.

”Farmor”? Sa Jonna. ”Du är ju min farmor”.

”Nej, Jonna, jag bara ser ut som henne, för att din hjärna inte klarar av att se mig. Den måste göra en bild som du förstår och därför ser du din farmor. Andra ser annat när de ser mig, en del ser älskade husdjur, en ljusstråle, en del ser en gud, andra en ande, vissa Jesus”.

”Men vem är du”? Frågade Jonna, det var intressant, men lite läskigt alltihopa, som om hon faktiskt var på en äng i skogen och en kall vind kröp sig under hennes kläder.

”Jag är Gud Jonna, jag är jorden och världen, jag har alltid funnits och jag har alltid varit dyrkad. Din farmor var bunden till mig med ett kontrakt som gått i hennes släkt i generationer, och nu har det blivit din tur att binda dig till mig. Jag kan ge dig stora krafter i utbyte mot vad du kan ge mig”.

”Vad är det du vill ha av mig”? Nästan skrek Jonna, det var svårt att göra sig hörd i vinden, men hon hade inga problem med att höra vad kvinnan framför henne sa.

”Delar av din kropp, du kommer att förstå”.

”Vad, vad betyder det”? skrek Jonna, men hon kunde inte se kvinnan längre, löv blåste runt henne och allt blev svart.