Analfabetism.
När man säger ordet analfabet så tänker jag direkt på afrikanska fattiga barn, kinesiska landsbygdsbor, folk långt bort, på andra kontinenter som jag egentligen aldrig kommer att få kontakt med. För mig, som har haft en relation till böcker så länge som jag kommer ihåg och som alltid har kunnat vända mig till böcker för att få tröst, information, drömma mig bort och bara slå ihjäl lite tid. Jag använder läsandet varje dag, på internet, när jag läser böcker, med min franskakurs, när jag ska kola upp när bussen går, listan kan göras meterlång. För mig har läsa och skriva alltid varit något naturligt, något jag har tagit för givet. Jag var tidigt väldigt bra på att läsa även om min grammatik alltid har varit lite hackig^.^
Här på freihof finns det en kvinna som är analfabet. Bara att skriva det får mig att känna mig olustig. Denna kvinna kan alltså inte ta del av de stora litterära verken, inte läsa uppslagsverk eller skolböcker, hon kan inte ens läsa busstidstabellen! För mig är det värre än att var blind och döv samtidigt. Och hon ärrunt fyrtio år och även om hon försöker lära sig alfabetet så är det jättesvårt för henne och det förstår jag. Det känns helt absurt, och det får mig att inse hur mycket jag räknar med att läsa, bara det som jag och du gör just nu, att jag skriver ner saker och att du läser är helt omöjligt för henne. Kan man inte läsa och skriva är man på ett sätt helt avskärmad från omvärlden, man kan inte studera, har svårt att få jobb och kan inte ens få grundläggande information om saker.
En annan kvinna jag känner här som kom till frankrike när hon var 24 år kunde då inte heller läsa eller skriva. Nu har hon lärt sig, men det måste varit ett helvete. Jag hjälper barnen med läxorna och det är jättesvårt med läsningen och skrivningen och det är inte bara för att franska har en jättemysko stavning.
Jag har egentligen inte så mycket att samla ihop texten med, jag är bara så himla taksam att jag kan skriva det här och att du kan läsa det.
