Kapitel 1

Kapitel 1

I vilket uppdragsgivandet sker på ett sjukhus.

 

Jonna tog på sig den svarta kappan och gick ut ur dörren. Hennes mamma satt redan i bilen tillsammans med hennes bröder och väntade på henne, medans hon och hennes pappa som hette Örjan, skyndade för att bli klara. Hon satte sig i bilen och trängde på sig säkerhetsbältet, hennes bror Rasmus trängde sig för att hon skulle få plats att knäppa det. Hennes andre bror, Kevin uppehöll sig med att sms:a sin kompis.

Det var tyst i bilen när de åkte iväg från det lilla samhället i bergslagen. De skulle inte långt, Jonnas farmor, Solveig hade bott i Västerås och det var där hon nu låg på sjukhus. Hennes föräldrar pratade stilla om det kritiska läge hon var i, det var hennes farbror, Mats som hade tagit hand om det mesta. Han bodde nära Solveig och hjälpte henne mycket och så även nu när farmor hade hamnat på sjukhus. Förmodligen så hade hon bara några dagar kvar i livet.

Jonna hade alltid haft en okomplicerad relation till sin farmor, de hade spenderat mycket tid tillsammans, men mest när hon var liten. Nu träffades de oftast när hennes föräldrar tvingade henne och då var det som att hon inte visste hur hon skulle bete sig, farmor var snäll, men hon talade så långsamt och aldrig om något intressant. Det var mest en tråkig uppgift och inte något som hon såg fram emot. Inte så att hon inte tyckte om Solveig, men de hade liksom inget gemensamt och hon visste aldrig vad hon skulle säga.

 

 Färden mot Västerås gick fort för Jonna, hon hade just laddat ner ett nytt mobilspel som hon spelade jämt och innan hon visste ordet av så var de framme. Föräldrarna navigerade osäkert sjukhusets korridorer, stannade och frågade för att till slut komma fram till en dörr. ’Solveig Lund’ stod det skrivet på den lilla skylten bredvid dörren där de knackade på.

I rummet fanns Mats, Örjans äldsta bror, sittandes bredvid farmor på en stol, han såg upp när de kom in. Hans man, Göran hälsade på pappa och deras barn nickade. Jonnas andra farbror, Erik kom fram och kramade om henne och bröderna. Alla höll sig viskandes, nästan helt tysta, som om för höga ljud skulle vara det som skickade Solveig in i dödsriket.

”Vet vi hur lång tid det är?” sa Jonnas pappa tyst till Mats.

”Har vi tur överlever hon natten” viskade han tillbaka och skakade på huvudet.

”Det är synd, Örjan, men ibland händer det såhär”. Mats var äldst i barnaskaran och hade alltid beskyddat och lett sina bröder och så var det nu med.

Sakta, som om det var en välkänd ritual gick de alla fram till Solveig och tog henne i hand. Hon sken upp vid varje nytt ansikte, sa några ord med sin spröda röst och log. När båda Jonnas bröder hade gått fram så petade farmor på Mats och sa något tyst. Mats tittade frågande på Solveig och Jonna hörde honom viska

”Javisst, är det nått särskilt?” Men hon hörde inte svaret.

Mats tittade på Jonna och de övriga samlade.

”Mamma vill prata med Jonna skälv”. Sa han lugnt.

”Vi borde gå ut”.

Mats gick mot dörren och resten av hans familj följde efter. Erik gick med, mamma och pappa såg lite frågande ut men schasade ut bröderna samtidigt som de också avlägsnade sig. Nu var det bara Jonna och Solveig kvar i rummet och farmor vinkade till sig Jonna.

Sakta gick hon fram till stolen bredvid sängen och satte sig.

”Hej farmor”, sa hon trevande. ”Hur mår du?”

”Jonna, min älskade sondotter”. Sa Solveig mjukt, ”jag har något jag måste berätta för dig”.

”Jag har bara fått söner och av alla dem så är det bar en som fått en dotter och det är du. Kolla i min väska, det är något jag måste ge dig”.

Solveig pekade mot den svarta handväskan som stod i ett av hörnen. I den låg en plånbok, en näsduk och ett noga inslaget paket i brunt papper med grovt snöre.  Det var ganska stort, och fyllde hela väskan, Jonna gissade på kanske en stor skål eller liknande. På paketet stod det ’till Jonna’ i farmors hackiga skrivstil.

”Tack farmor! Men det är ju jättelångt tills min födelsedag”. Jonna började fundera på om det kanske var hennes namnsdag eller något sådant.

”Kom hit”, sa Solveig, ”låt mig ta paketet”.

Jonna satte sig åter på stolen och gav farmor paketet.

”Du förstår Jonna, jag har inte mycket att ge i fråga om arv, det är inga stora summor på banken och inte har jag några dyra saker, men en sak har jag, och den ska du få. Du får förstå Jonna att det inte är en vanlig present, det är både en gåva och en uppgift.

  Kvinnorna i vår släkt har alltid haft vissa kunskaper och nu är det din tur att få ta del av dem. Öppna paketet!”

Jonna drog lätt upp rosetten på ovansidan och tog bort snöret. Hon tänkte att farmor kanske hade blivit lite gaggig med åren. Eller så kanske det var något sorts hantverk som låg i paketet, någon tråkig broderiteknik som hon måste lära sig för att det var tradition eller nått. Hon öppnade upp kartongen under pappret och tog bort det skyddande plasten som låg där.                   

Det hon tog upp var en krona kanske en decimeter eller mer hög, gjord av guldcirklar i tre rader fastsatta med två ordentliga pinnar i sidorna. Mellan cirklarna var olika stora ädelstenar fastsatta, lila, röda och rosa. Högst upp var det pärlor runt hela. Det påminde Jonna lite om en utställning med bröllopsdräkter från dalarna hon hade sett. Där hade bruden en krona som var liknande, men den här var mycket dyrbarare, om det nu var äkta.

”Wow farmor, vad är det här, var kommer den ifrån?”

”Jag har kämpat hårt för den där ska du veta, men nu är den din. Jag ska förklara, men du kommer inte förstå riktigt än. Jag är en häxa Jonna, och nu måste du bli en häxa, ge mig din hand”.

Det började bli lite läskigt nu tyckte Jonna, men hon kände inte att hon hade så mycket val så hon lade sin hand i farmors.

”Den här kan du ta senare”, sa Solveig och med en handrörelse försvann kronan.

Jonna ryckte till, men hennes hand satt fast i Solveigs grepp.

”Jag kommer att gå nu, Jonna, men jag har en sista gåva att ge dig”.

”Släpp mig, farmor, vad gör du”? Utbrast Jonna, greppet om hennes handled började göra lite ont men hur hon än drog så satt hon fast. Solveig svarade inte, utan lutade huvudet bakåt och slöt ögonen.

         Det kändes som om flera minuter gick medans Solveig låg stilla, med ett fast grep om Jonna. Sakta verkade hon andas lugnare och tystare, tills Jonna inte var säker på att hon kunde höra några andetag. Hon började känna något kallt formas i hennes handflata, hon försökte vända på handen, nästan i panik för att undersöka men, den gick inte att rubba. Hon övervägde att ropa på hjälp, men vad skulle hon säga? Att farmor hade trollat bort en krona och nu höll henne i ett järngrepp?

Sakta öppnade Solveig sina ögon en sista gång och i Jonnas hand var nu något kallt och hårt. Solveig slöt ögonen igen och allt var stilla.

Hennes grep slaknade och Jonna kunde ta tillbaka sin hand. I den låg en ädelsten, en rosa som såg ut som dem på kronan. Hon lade den snabbt i sin ficka och ställde sig upp. Farmor låg så stilla i sängen och verkade inte andas. Stressat så tog hon paketet och snöret som inte hade försvunnit och skyfflade in det under sängen. Hon hade redan sin story klar, farmor hade försökt säga något, men inte hunnit, sen hade hon somnat in. Hon hoppades att alla skulle gå på det.

  Efter att ha dragit ett djupt andetag så öppnade hon dörren. Alla stod utanför och tittade frågande upp på henne.

”Eh, jag tror inte farmor mår så bra”, svamlade Jonna fram. Det blev en väldig rush, sköterska och doktor tillkallades puls togs och ganska snart kunde ett dödsfall konstateras. Hjärtat hade stannat.

  Tillsammans gick de allihop till en liten restaurang som låg i närheten av sjukhuset, en enkel pizzeria. Jonna kände hur alla bara väntade på att få fråga ut henne, men det var inte förens de hade fått in pizzorna som någon faktiskt sa något. Mats tittade försiktigt på henne och sa.

”Jonna, om du har lust vill jag gärna fråga dig vad som hände inne hos mamma”.

Jonna svalde, och tittade lite undvikande mot Mats.

”Jag vet inte, hon sa att det var något hon ville säga, men så kunde jag inte höra och sen så lade hon ner huvudet och så… ja, hon somnade in”. Mumlade Jonna. Hon försökte låta ledsen eftersom hon antog att hon borde vara det. Men inom sig kände hon sig bara förvirrad och trött. Och hungrig.

”Jag förstår, sa Mats”, alltid lika korrekt i sin ledarroll.

Resten av måltiden intogs under tystnad, Erik skämtade lite med kusinerna men de andra verkade inte ha något att säga.

Kommentarer
Postat av: Mattias

Nu får du döpa om kategorin "De hundra bästa böckerna" till "De hundraen bästa böckerna".

2016-03-10 @ 18:07:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0