Sigrids Resor

I vilket Jonna rider på en älg

 

En kväll två veckor sen Solveig dog så stod hon som vanligt och tränade. Hon hade just fått upp en sten på en annan och börjat lyfta en tredje sten för att se hur många hon kunde stapla och om hon kunde få det stabilt med magi när hon hörde ett prasslande ljud bakom sig.

  I skogsbrynet stod ett lodjur. Det var större än hon trodde lodjur var, men såg i övrigt ut som hon hade lärt sig att de gör. Bara en detalj var märklig, i pälsen runt huvudet var pärlor isatta som skramlade lite i vinden. Stilla stod den och tittade på henne i flera sekunder, för att sen komma närmare Jonna där hon stod mitt framför vattentornet.

”Är du ensam”? Hörde Jonna i sitt huvud, lodjuret hade inte rört på munnen, men hon var säker på att det var den som hade talat. Och frågan verkade väldigt misstänkt, hon knöt sin ena hand och hoppades att hon kunde få lodjuret att flyga bort in i skogen om hon behövde.

”Varför vill du veta det”? Frågade hon med en viss darrning på rösten.

Lodjuret tog ett steg framåt mot henne och svarade.

”Du är en nybliven häxa inte sant? Har du någon mästare i närheten, vem är du lärling till”?

”Det är bara jag, jag har aldrig haft nån mästare”, sa Jonna och rätte lite på ryggen.

”Vem är du”? Hon tyckte inte om att bli utfrågad på det här sättet.

Lodjuret skakade på huvudet och sa

”Det är inte rätt, men jag ska inte skylla på dig. Oavsett behöver du en mästare, du kommer inte kunna hantera dina krafter utan en”.

”Jag har klarat mig bra hittills, sa Jonna som nu var defensiv. ”Jag behöver ingen”.

”Om du inte har behövt det innan så behöver du det snart. Låt mig presentera mig, mitt namn är Inez Arvidsson av Leva och jag är också häxa. Jag är en människa ibland också, så oroa dig inte, men jag är inte så bra på det där med kläder så jag tror jag väntar med att visa min människoform för dig tills jag har något att skyla mig med”.

Inez lät glad och trevlig i Jonnas huvud, men hon var fortfarande lite avigt inställd till häxan.

”Jag heter Jonna”, svarade hon tvekande.

”Du måste tyvärr låta mig bli din mästare, ingen av oss har något annat val. Det borde inte gå till såhär, ingen borde bli häxa utan ordentlig vägledning, men modern gör ibland sånt här och då får man leva med det. Vill du komma med till ett ställe jag har i närheten, så ska jag förklara närmare”?

”Ok”, Jonna tvekade lite, men att få lära sig mer om häxor och att få se vad en häxa hade för ställe verkade lockande, så hon nickade.

”Hur tar jag mig dit”? Frågade hon.

”Du får rida”. Sa Inez glatt. Innan Jonna han fråga om hon verkligen menade att hon skulle rida på lodjuret så traskade en älg lugnt in från skogen.

Jonna hade aldrig sett en älg på nära håll innan, den var gigantisk, mycket större än en häst och bredare. Den lade sig ner bredvid henne och med viss tvekan klättrade hon på.

”Kom”! Inez skuttade iväg in i skogen och älgen reste sig och klampade efter.

  Jonna hade bara ridit en gång förut, Maja hade dragit med henne och Elvira och det hade varit kul, men det här var annorlunda. Älgens rygg gick upp och ner hela tiden och hon fick hålla tag i pälsen för att inte ramla av. Hon hoppades att det inte gjorde ont på den.

Efter en halvtimme av obehagligt ridande så kom de fram till en liten koja i ett träd. Lodjuret hoppade vigt upp i den och försvann medans älgen lade sig ner igen. Jona nästan ramlade av när hon skulle ta sig ner och gav älgen en klapp som tack. Hon hade ont efter ridturen, men klättrade upp för den lilla stegen som fanns vid kojan.

 Inne var det spartanskt inrett, några pälsar och filtar låg på golvet och en lykta sken i taket. En äldre kvinna höll på att ta på sig en rock av något slag medan hon vände sig om. Inez var kanske 80, rynkig och solbränd, hennes hår var långt och väldigt tjockt för hennes ålder. Hon hade undercut och resten av håret höll hon flätat och de långa gråa stråna slutade alltsomoftast i samma pärlor som lodjuret hade haft. Hon hade på sig en röd ärmlös klänning som knäpptes fram, hennes armar och ben var muskulösa och ärrade och hon verkade stark.

”Välkommen”, sa hon med samma röst som innan, ”jag har tyvärr inget att erbjuda här, men jag hoppas du ska trivas ändå. Som jag sa tidigare heter jag Inez av Leva, så heter jag eftersom jag kommer från Levas linje. Oftast så går häxeri i arv från mor till dotter och ibland till son. Det finns några gamla ätter kvar och Leva är en av dem. Vi inom ätten är bra med djur, vi kan prata med dem och förvandla oss till dem. Vet du varför du blev utvald”?

”Min farmor sa att det gick i arv, hon sa att det var min tur nu. Och sen kom hon tillbaka i en dröm och jag gjorde något sorts avtal. Eller så kanske det inte var hon”.

”Det var modern, det är så vi kallar henne, hon kommer ofta i en form vi känner igen, som någon vi älskat, eller någon vi dyrkat. Vi gör ett avtal med henne och då får vi de krafter vi har. Vet du vad du har för krafter Jonna”?

”Jag kan få saker att röra sig av sig skälva, särskilt när jag gör vissa rörelser”.

Inez nickade såg fundersam ut, Jonna kände sig dömd, tänk om Inez trodde att hon hade dåliga krafter, var det olika coolt med olika krafter för häxor?

”Farmor, eh jag menar modern sa att jag var från Astrids ätt eller något sådant”, sa hon för att verka som hon mer visste vad hon talade om.

Inez tittade noga på Jonna innan hon talade.

”Du kanske menar Estrid? Det är ett gammalt släkte, minst vikingatida, häxorna av Estrid har alltid varit mycket mäktiga och nu är du förmodligen den sista kvar. Jag är ledsen Jonna, vi borde ha vetat att det var din tur, din farmor borde ha sagt något, men förbundet är inte så stort som det har varit. Vi missar många unga häxor och lär inte upp våra egna”.

Inez såg ursäktande och lite ledsen ut, Jonna skyndade sig att säga

”Det är ingen fara, det har ju gått bra för mig hittills”!

”Det är skönt att höra Jonna, jag ska flytta hit permanent och fortsätta din träning. Egentligen så borde någon som delar dina krafter träna dig, men det här får gå det med. Det finns en hemsida du kan titta på, den är inte så aktiv senast jag såg, men kanske kan någon hjälpa dig där”.